Ett stort hål av saknad!

De känns just nu som om jag har ett stort mörkt hål i hjärtat och de är bara tårar som kommer fram. I går var vi till veterinären med Filip, vår katt, och han var riktigt dålig. Så idag strax efter kl ett var vi tvungen att låta honom somna in. Det var så konstigt, ena stunden låg han där och kollade på oss och i andra stunden så andades han inte mer. Han bara låg där med halv öppna ögon lugnt och stilla. Det såg ut som om han skulle börja blinka till och resa sig upp när som helst, men de gjorde han aldrig. De är första gången jag har behövt göra detta och jag hoppas att de var sista med. Trots att det "bara" är ett djur så var de min familjemedlem. Jag kommer verkligen att sakna honom så mycket! Han lärde sig när han var liten hur man flörtade genom att blinka och sen lade han till ett nasalt "mjoa" på de och man kunde nästan tro att han var mänsklig. Han lärde sig även att sitta på en stol vid matbordet och tigga mat, och han såg precis ut som han också väntade på mat. Sen så snarkade han nästan högre än en människa, man trodde att de var mamma som snarkade i soffan men då var de Filip som låg vid hennes sida och sov.

Det känns så fel, precis som om jag kunde ha gjort mer för honom, men nu var de för sent. De bästa för honom var att få sluta lida men att ta de beslutet att låta honom dö känns så fel. Igår kväll tittade jag på honom tänkte "imorgon vid den här tiden lever inte du". Det var så hemskt. Och sen när han hade somnat in var de så svårt att lämna honom där, liggandes helt ensam. Uff de är så jobbigt! Min egna lill gubbe och jag var tvungen att lämna honom där på en bår hos veterinären alldels själv. Jag skulle bara ha velat haft honom i famnen och aldrig släppt taget. Men han lider inte längre och han blev 12 år gammal! Fillebubben!!!!!!!