STOLTTJEJ88

Kom och tänka på det nu, min dröm blev verklig...

Ända sedan jag och Anna Lehnberg åkte till Östersund för att auditia till Wallmans i Åre så har detta varit min dröm, att bli show- och musikalartist. Och idag så är jag en utbildad professionell artist! Dock en arbetslös sådan men det kommer att ge sig fram över.
Jag gjorde det, JAG fan gjorde det! Som jag kämpade med mina piruetter i gympahallen på Hola Folkhögskola och sjöng i timmar på Musikteaterskolan i Bjärnum för att sedan komma in på yrkesutbildningen Performing Art´s School för att där känna mig precis som hemma. Jag hade hittat hem!
Samma känsla som jag hade på gymnasiet på Estetmusik programmet så kände jag för Pas. Känslan att vara precis där man borde med precis dom människor man vill. Och nu 5 år senare så är jag färdig! Jag är där jag drömde om att vara för 5 år sedan. Det är värt en klapp på axeln, ett nyp i baken och ett champagneglas i handen! Tanken slog mig faktiskt nu, efter en veckas avsked från klassen och skolan där sorgen och tomheten efter alla har varit mer påtaglig så kom en stolthet krypandes i mig. Jag gjorde det! Bara jag! Trots en skadad axel och en operation så gick jag i mål. Det är en skön känsla som infinner sig i mig just nu hemma i soffan i sommarnatten. Trots att jag är långt ifrån den perfekta dansaren, sångaren, skådespelaren, kämpen, kvinnan, mannen, 25 åringen och människan så kom jag dit jag är idag. Så hur svårt kan det vara att ta sig ann nästa mål/kamp/dröm? Fixar man detta så fixar man allt! Varför inte?

BRING     IT     ON   !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tick Tack

Det börjar lida mot sitt slut.

"Allting har en ände, korven den har två", så lyder ordspråket och trots att jag aktivt försöker intala mig själv att det är långt kvar så tickar tiden på i samma gamla takt. Imorgon är det en vecka till genrepet av Collage2013 som vi just nu repar hårt med och efter detta så återstår bara 5 dagar av rent party och mys med varandra och sen är det över... "poff" sa det! För er som har missat detta så kommer jag trots min axeloperation gå ut nu med min klass den sista maj. Jag brukar inte vara den som gråter öppet och blir alldeles rörd men jag har en känsla av att när dagen kommer då skolan säger tack och hej då till oss i Pas3 så kommer det inte gå att stoppa tårarna. Vart tog tiden vägen? Finns det ett liv efter skolan? Tydligen finns det där, väntandes. I 5 år har jag studerat och kämpat för just detta, utbilda mig till artist, och på fredag om två veckor så är den delen av drömmen klar. Jag är utbildad och redo att sparkas ut i arbetslivet med huvudet först och förväntas landa i en graciös split. Det är lika skrämmande som det är lockade. Tänk att få bli sin egen människa igen, bestämma själv och sätta upp sina egna regler, det som andra kallar att vara vuxen. Samtidigt, vart är tryggheten? Vart är hem? Vart kommer pengarna till hyran in?
Jag har dock en känsla av att det kommer att ordna sig. Om man ger det lite tid och låter det sjunka in så kommer känslan av att ha blivit övergiven successivt försvinna bort bort horisonten.

SÅÅÅÅ vad säger ni om att se mig klämma ur det sista jag har att ge Performing Art´s School innan mitt nya liv startar?

Vad garanteras?

MYCKET sex, hud, tårar, gåshud, snygga människor, skickliga artister och explosiv dans.


En föreställning att minnas i många år framöver!

Biljetter bokas på www.dansforum.se

Spelas 24/5-26/5