Only in New York

Låt mig förtydliga att detta är min titel för att det är den fras som klingar i mitt huvud mer än en gång per dag. ”Only in New York”. Och visst det är lite naivt och klyshigt att drömmar blir till verklighet i storstaden New York men det kan inte hjälpas. Det finns en energi i denna stad som skriker en i öronen att allt är möjligt! Jag brukar inte kalla mig själv för en naiv person och jag tror att 5 månader i New York inte har ändrat på det men jag har hittat en mentalitet som jag tappade någonstans på vägen som nu har rotat sig djupt inom mig. Att allt är möjligt! Att tänka utanför boxen! Våga gå utanför gränserna och se vad som kan finnas! Upptäck världen! Ta ansvar för ditt egna liv! Det finns så många idéer och planer som har uppenbarat sig för mig sedan jag kom hit som jag hoppas och tror att det är fullkomligt möjligt att genomföra.


 Det jag ville berätta om var min minst sagt annorlunda vecka. Började med att få uppträda på The International Emmy Awards Kids, något som jag blev utplockad och anställd till att göra. Vilket kändes och fortfarande känns som en stor grej, första riktiga gigget i New York. Efter detta så blev det en Open house night hos teaterpedagogen Ken Schatz där jag fick bevittna mycket begåvade skådespelare arbeta med scener från ”Death of a salesman” av Arthur Miller och ”Time stands still” av Donald Margulies. Vilket var en riktigt lärorik kväll, att se hur han tog sig an sina skådespelare och hur dem verkligen jobbade sig svettiga i minst 45 minuter uppe på scen. 

Torsdagmorgon började sedan tidigt med en tv-inspelning av talk-showen ”Katie Couric” där bland annat Fran Drescher och  Carly Rae Jepsen, som spelar styvmamman och Askungen i den nya Broadway uppsättningen av Cinderella gästade. På denna inspelning ville dem även ha sångare från publiken och vem räcker inte upp en hand om inte Fröken Broberg själv och tänker ”When in Vegas/Rom” och får sjunga för hela publiken ”I will survive” och kommer till sin förvåning ihåg hela texten. Fröken Broberg fick även Katie Couric själv att nicka gillande från scenen. Inte illa pinkat på en torsdags morgon måste jag få säga.


Efter detta har vi då Valentines day som firades med tjejgänget på en Japansk restaurang med gratis vin, say no more!


Men nu till det min höjdpunkt!!

Publik till programmet ”Inside the Actors Studio” där hela casten från ” How I met your mother” gästade. Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan! Det gick inte att ta miste på att denna personkemi var lika verklig framför kameran som bakom. Speciellt så kunde man märka hur mycket ”Guy love” det var mellan Josh(Ted) och Jason (Marshall) och hur nördiga dom var även som privatpersoner. Alla fem gav intrycket av helt vanliga människor som hade jobbat hårt till att komma till dit dem är idag, alla på olika sätt men med samma grund, att kämpa för något dem brinner för.


Jag kan ärligt säga att denna upplevelse är höjdpunkten på mitt äventyr så här långt. Inte för att jag njuter av att se kändisar in real life, vilket kan vara lockande, utan för att det är en ära att få sitta och lyssna när sådana talangfulla och begåvade skådespelare delar med sig om sina liv och den ibland lite krokiga vägen till framgång. Jag vet inte hur jag skulle kunna beskriva kvällens upplevelse för er med ord så ni förstår hur 4 timmar i samma stol bara flög förbi när dessa fem skådespelare skickligt intervjuades av programvärden James Lipton. Jag tror jag njöt som mest när Mr Lipton bad dem låta sina karaktärer svara på några av frågorna och vi fick se Barney, Ted, Marshall, Robin och Lily komma till liv på scen. Jag rekommenderar alla att googla upp detta avsnitt och njuta av hemma i sofforna för jag kan omöjligt göra dem rättvisa när jag säger att det var förbannat jäkla häftigt!
 Jag känner att det är ett stort privilegium att få uppleva det jag upplever i denna mytomspunna stad just nu. Och trots att klockan tickar och tiden går så är jag rätt så säker att på detta är en stad jag kan se mig själv i inom en närmare framtid.
 

Wassup?

För det första hur svarar man på denna fråga? Jag har nu varit en New Yorkbo i 4 månader och fortfarande så är denna enkla fråga ett mysterium.

Scen 1

Random person: Wassup?

Jag: Ohh I´m gooood. How are you?

Artigt och propert I all ära men när denna person sedan svarar:

”I´m cool” på ett sånt här väldigt irriterande chillt sätt så känner du dig inte så häftig längre.

Scen 2

Random person: Wassup?

Jag: Ohhh Wassup…….?

Random person: tyst chill nickning

Jag: Höjer ögonbrynen och säger med mitt ansiktsuttryck: ”Se där”

Oh yes Swedich white chick is in the house!

Något som också förbryllar mig är att detta är landet där sopkvasten är det mest framgångsrika städverktyget. Om du går längs gatan på tex 9e avenyn förbi alla dessa restauranger så kommer du få se minst 3 män, notera män, på olika ställen ta sin lilla kvast och sopa trottoaren utanför deras restaurang. Även på skolan så kommer där den lilla kvasten fram mer än sällan för att sopa upp ett litet damm i hörnet eller kanske ett protienbars papper. Men det är inte vilken sop som helst utan det är den beiga sopen man har på farstukvisten med små ”kvistar” som gör jobbet, riktigt old school.

Sen har vi detta med ordet FUCK. FUCK hörs dagligen här men trots detta så är det väldigt hyshan pyshan med att använda det. Speciellt om någon är under 18 och hör detta ord yttras.

Till exempel så råkade jag överhöra detta samtal:

Jag gick längs 9e avenyn, återigen, för att ta mig till skolan och hade denna dag bestämt mig för att det fanns ingen tid att traggla fram hörlurarna till Iphonen utan jag fick nöja mig med the sound of the streets. Stannar vid ett rödljus och inväntar bilarna. Som vanligt så knuffas det och buffas i trafiken för att få komma fram och tydligen så var någon framför riktigt trög, så där trög som man bara kan vara när man har andra tröga bilar framför sig, så trög var denna bil. Så vad gör man? Man trycker på tutan och släpper inte taget förrän alla har förstått att ”jag är irriterad och jag vill hemskt gärna att ni ska veta om det!”. Bakom mig går det två män och istället för att snällt vänta på att det ska bli grönt så svänger dom höger in på 37e gatan. En av männen brister ut ”Oh shut the FUCK up” till dessa högljudda bilar och fortsätter att gå. Varav en av bilförarna, som nästan har lagt sin stora mage över ratten för att hålla in tutan när armen började bli för trött, svarar i försvar ”FUCK you!”….paus…..”and your mother….”. Är inte det vardagskomik så vet inte jag!

Så tillbaka till frågan i början, wassup?

Livet rullar på och att bo i New York känns inte alls så stort som tanken på att bo i New York, detta kan bero på 1. Det har blivit vardag och staden och jag har bekantat oss för varandra eller 2. För att jag nästan aldrig lämnar Manhattan som för övrigt bara är 4 km bred! Eller det är inte helt sant, det händer att jag tar mig till Brooklyns inneställe Williamsburg, vilket är det perfekta stället om du vill hitta ett svenskt café.

Anledningen till att denna extremt inspirerande och välskötta blogg har blivit så negligerad på sistone är mycket på grund av att det händer saker varje dag som amazing och samtidigt så händer det ingenting, precis som i allas liv. Men om vi ska summera nyheterna i Therese Brobergs New Yorkäventyr så skulle jag sammanfatta det på detta sätt:

Bytt koncentration från HipHop till Jazz.

Har börjat ta en privat acting class utanför skolan med grymma människor där jag just nu arbetar med två monologer av Oscar Wilde och Mark Twain.

Har flyttat från Chelsea till Harlem och har nu 3 roomies och ett dubbelt så stort rum som innan.

Jag ska dra till Kanada om 1 veckan och besöka Niagra falls.

Jag har en viss hemlängtan blandat med känslan att jag aldrig vill lämna New York.

Jag såg WICKED i tisdags och grät! F A N T A S T I S K !

Denna stad, städernas stad, och jag kommer än så länge väldigt bra överrens. Den är fantastisk, skitig, grå, upplyftande, irriterande, älskvärd, skrämmande, fascinerande och så mycket mer som ord inte kan beskriva.

Nu är det dags för Fröken Broberg att ta sig ut i solen och ta 3ans subway till Time Squere för att ta en dansklass innan det faktiskt blir till att lämna Manhattan och dra till Williamsburg och äta pizza.

Hyss i New York!

Hej alla fina och underbara medmänniskor!

Jag har äntligen fått tummen ur arslet och gjort ett blogginlägg!

*Paus för stående ovationer*

Jag älskar New York! Ingen överraskning kanske iom att det är staden som har allt!! Men det är inte bara att man kan göra och uppleva allt från Broadwaymusikaler till världens godaste cookie i Greenwich, det är känslan av att nästa livsmöjlighet kanske väntar bakom hörnet! USA är greeeeaaaat, om man har pengar! Tanken slår mig varje dag vad bra vi har det i Sverige med vår hälsoförsäkring, sjukvård och socialvård, för detta man ser på gatorna är tragiskt i ett sånt välutvecklat land som USA. Men det är en tråd vi tar upp i ett annat efterlängtat blogginlägg för idag tänkte jag att ni skulle få veta allt roligt jag har fått chansen att göra! Så när ni sitter där hemma i sofforna med laptoppen i knät så ska en rysning av välbehag flyta genom kroppen och lämna efter en eftersmak av längtan, en längtan av att komma och hälsa på mig så jag slipper vräka ur mig ”Du skulle ha varit med” de närmaste 20 åren!

Skolan, Broaway Dance Center, är fantastisk! Klasserna är hårda och nivån är svårare men lärarna är underbara! I programmet ingår 12 klasser per vecka men jag skulle vilja ta mellan 15-20 per vecka. Det finns så många bra lärare och man skulle vilja hinna med att ta klasser för dem alla! När jag åkte från Sverige var jag helt säker på att jag skulle ta jazz som mitt huvudämne men efter att ha spenderat en vecka på skolan och upptäckt alla dessa GRYMMA hiphop lärare så kunde jag inte motstå! Jag har nu valt Hiphop som mitt huvudämne och detta gör då att om jag vill så kan jag ta 7 hiphopklasser i veckan! Med detta sagt så får ni inte tro att jazzlärarna var en besvikelse för icke!! Det var en hård kamp men man måste arbeta på sina svagheter och jag ska koncentrera mig på att hitta min "flavor" och mitt "groove"! Samtidigt som jag får tekniken. 

Sen jag har kommit hit har jag hunnit sett en del faktiskt, så här är en snabb lista på ställen och vad som rockar och inte:

Time Square -  Mest turister men såååå mycket ljus och rörelse! Detta är även hemmet för dom flesta stora teaterscenerna, STORT plus!

Chealsea - Trevligt, mitt i smeten, lite classie lite skitigt. Har en mycket fin park vid kajen!

Central Park - Mysigt, stort och mycket folk. Man kan åka häst och vagn men det är inte lika romantiskt som det ser ut på film.

Harlem - Bara varit på nattetid på Red Rooster. Nice nattklubb i källaren och ägs ju dessutom av en svensk!

Financial district - Coolt på kvällen i skymningen när ljuset från alla höga byggnader lyser som juldekorationer. Ground Zero var mycket mer emotionellt jobbigt än vad jag trodde att det skulle vara!

Little Italy - Mysiga och romantiska restauranger överallt! Har en stor juldekorations butik!!!!

China Town - Hello Kitty!

Korea Town - Home of stora billiga smycken och väskor! Jag försöker hålla mig borta för jag är för rädd om min budget!

Soho - Lite trendigt och mysigt för shopping.

Williamsburg/Brooklyn - Ytterst trevligt! Lugnare, sköna barer och bra vintageshopping!

Sist men inte minst...

GREENWICH VILLIGE - Detta är mitt favoritkvarter! Det är som att allt stannar upp och man kan faktiskt höra andra läten än bilarna som brummar förbi. Det är mycket mysigt med trädalléer och söta mindre hus. Det är Carrie Bradshaws ports hem! Behöver jag säga mer! Området är fyllt med livemusik, mysiga caféer, trevliga hak och på torsdag går det en gigantiskt Halloweenparad med massor av utklädda människor genom området! Man får till och med gå med om man vill! Kommer ni hit och hälsar på mig så är det Greenwich Village som jag kommer att ha som min stora huvudpunkt. Då kommer jag låta er supa in atmosfären, vänta ett ögonblick, låta er dra efter andan och efter en spontan high five, applådera av tacksamhet!

Jag har självklart hemlängtan också! Saknar lugnet i Sverige och naturen men jag måste erkänna att jag trivs bättre än vad jag trodde att jag skulle göra! Jag känner mig så inspirerad av alla intryck och positiv till livet och dess möjligheter! Jag är kär, i NYC, helt enkelt!

Här kommer massa trevliga bilder från de senaste 2 veckornas blandade upptåg, helt utan ordning!

Halloween maskerad bal - Stället var inte alls bra så jag, Caroline och Anna drog vidare till Greenwich men våra outfits fungerade lika bra där. Kul att klä ut sig!!

Say what?? Här har man pröjsat 33 dollar, stått 50 min i kö och sen får jag inte dansa! ALDRIG!

Men snygg blev man iaf!

Café Reggio, god brunch och chai latte, öppet till 3 am alla dagar och väldigt trevlig inredning. Kommer bli stammis!

Pasticceria Rocco i Greenwich, åt browniekakan och behövde inte äta igen på hela dagen!

Fantastiska läraren Robert Taylor Jr! Vilken energi! Klart denna kille kommer att gå lång!

Hösten har kommit till New York

Prima ballerina i Central Park

Förra helgens mys med Anna och Lovisa i Central Park

En väldigt inspirerande dansföreställning, "Outed", av Andrea Torres om ett ungt lesbiskt par 

Columbus Circle

Nöjdtjej88 står och njuter i Central Park! Tack för denna gång! Nu ska jag powernappa för att sedan gå till skolan och skaka rumpa i min dancehallklass!

New York City

Flatiron Building

Union Square Park

Me as an angry bird

Min första Off Broadway pjäs

Staten Island Ferry - Frihetsgudinnan

Manhattan

Wall street

Ground Zero

Brooklyn

New York! New York!

Time Square!

Mitt nya favoritställe i New York, Greenwich Village!

Här hittar man även Carrie Bradshaw´s port!

Och Vänners hus!

STOLTTJEJ88

Kom och tänka på det nu, min dröm blev verklig...

Ända sedan jag och Anna Lehnberg åkte till Östersund för att auditia till Wallmans i Åre så har detta varit min dröm, att bli show- och musikalartist. Och idag så är jag en utbildad professionell artist! Dock en arbetslös sådan men det kommer att ge sig fram över.
Jag gjorde det, JAG fan gjorde det! Som jag kämpade med mina piruetter i gympahallen på Hola Folkhögskola och sjöng i timmar på Musikteaterskolan i Bjärnum för att sedan komma in på yrkesutbildningen Performing Art´s School för att där känna mig precis som hemma. Jag hade hittat hem!
Samma känsla som jag hade på gymnasiet på Estetmusik programmet så kände jag för Pas. Känslan att vara precis där man borde med precis dom människor man vill. Och nu 5 år senare så är jag färdig! Jag är där jag drömde om att vara för 5 år sedan. Det är värt en klapp på axeln, ett nyp i baken och ett champagneglas i handen! Tanken slog mig faktiskt nu, efter en veckas avsked från klassen och skolan där sorgen och tomheten efter alla har varit mer påtaglig så kom en stolthet krypandes i mig. Jag gjorde det! Bara jag! Trots en skadad axel och en operation så gick jag i mål. Det är en skön känsla som infinner sig i mig just nu hemma i soffan i sommarnatten. Trots att jag är långt ifrån den perfekta dansaren, sångaren, skådespelaren, kämpen, kvinnan, mannen, 25 åringen och människan så kom jag dit jag är idag. Så hur svårt kan det vara att ta sig ann nästa mål/kamp/dröm? Fixar man detta så fixar man allt! Varför inte?

BRING     IT     ON   !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tick Tack

Det börjar lida mot sitt slut.

"Allting har en ände, korven den har två", så lyder ordspråket och trots att jag aktivt försöker intala mig själv att det är långt kvar så tickar tiden på i samma gamla takt. Imorgon är det en vecka till genrepet av Collage2013 som vi just nu repar hårt med och efter detta så återstår bara 5 dagar av rent party och mys med varandra och sen är det över... "poff" sa det! För er som har missat detta så kommer jag trots min axeloperation gå ut nu med min klass den sista maj. Jag brukar inte vara den som gråter öppet och blir alldeles rörd men jag har en känsla av att när dagen kommer då skolan säger tack och hej då till oss i Pas3 så kommer det inte gå att stoppa tårarna. Vart tog tiden vägen? Finns det ett liv efter skolan? Tydligen finns det där, väntandes. I 5 år har jag studerat och kämpat för just detta, utbilda mig till artist, och på fredag om två veckor så är den delen av drömmen klar. Jag är utbildad och redo att sparkas ut i arbetslivet med huvudet först och förväntas landa i en graciös split. Det är lika skrämmande som det är lockade. Tänk att få bli sin egen människa igen, bestämma själv och sätta upp sina egna regler, det som andra kallar att vara vuxen. Samtidigt, vart är tryggheten? Vart är hem? Vart kommer pengarna till hyran in?
Jag har dock en känsla av att det kommer att ordna sig. Om man ger det lite tid och låter det sjunka in så kommer känslan av att ha blivit övergiven successivt försvinna bort bort horisonten.

SÅÅÅÅ vad säger ni om att se mig klämma ur det sista jag har att ge Performing Art´s School innan mitt nya liv startar?

Vad garanteras?

MYCKET sex, hud, tårar, gåshud, snygga människor, skickliga artister och explosiv dans.


En föreställning att minnas i många år framöver!

Biljetter bokas på www.dansforum.se

Spelas 24/5-26/5