Only in New York

Låt mig förtydliga att detta är min titel för att det är den fras som klingar i mitt huvud mer än en gång per dag. ”Only in New York”. Och visst det är lite naivt och klyshigt att drömmar blir till verklighet i storstaden New York men det kan inte hjälpas. Det finns en energi i denna stad som skriker en i öronen att allt är möjligt! Jag brukar inte kalla mig själv för en naiv person och jag tror att 5 månader i New York inte har ändrat på det men jag har hittat en mentalitet som jag tappade någonstans på vägen som nu har rotat sig djupt inom mig. Att allt är möjligt! Att tänka utanför boxen! Våga gå utanför gränserna och se vad som kan finnas! Upptäck världen! Ta ansvar för ditt egna liv! Det finns så många idéer och planer som har uppenbarat sig för mig sedan jag kom hit som jag hoppas och tror att det är fullkomligt möjligt att genomföra.


 Det jag ville berätta om var min minst sagt annorlunda vecka. Började med att få uppträda på The International Emmy Awards Kids, något som jag blev utplockad och anställd till att göra. Vilket kändes och fortfarande känns som en stor grej, första riktiga gigget i New York. Efter detta så blev det en Open house night hos teaterpedagogen Ken Schatz där jag fick bevittna mycket begåvade skådespelare arbeta med scener från ”Death of a salesman” av Arthur Miller och ”Time stands still” av Donald Margulies. Vilket var en riktigt lärorik kväll, att se hur han tog sig an sina skådespelare och hur dem verkligen jobbade sig svettiga i minst 45 minuter uppe på scen. 

Torsdagmorgon började sedan tidigt med en tv-inspelning av talk-showen ”Katie Couric” där bland annat Fran Drescher och  Carly Rae Jepsen, som spelar styvmamman och Askungen i den nya Broadway uppsättningen av Cinderella gästade. På denna inspelning ville dem även ha sångare från publiken och vem räcker inte upp en hand om inte Fröken Broberg själv och tänker ”When in Vegas/Rom” och får sjunga för hela publiken ”I will survive” och kommer till sin förvåning ihåg hela texten. Fröken Broberg fick även Katie Couric själv att nicka gillande från scenen. Inte illa pinkat på en torsdags morgon måste jag få säga.


Efter detta har vi då Valentines day som firades med tjejgänget på en Japansk restaurang med gratis vin, say no more!


Men nu till det min höjdpunkt!!

Publik till programmet ”Inside the Actors Studio” där hela casten från ” How I met your mother” gästade. Josh Radnor, Jason Segel, Cobie Smulders, Neil Patrick Harris och Alyson Hannigan! Det gick inte att ta miste på att denna personkemi var lika verklig framför kameran som bakom. Speciellt så kunde man märka hur mycket ”Guy love” det var mellan Josh(Ted) och Jason (Marshall) och hur nördiga dom var även som privatpersoner. Alla fem gav intrycket av helt vanliga människor som hade jobbat hårt till att komma till dit dem är idag, alla på olika sätt men med samma grund, att kämpa för något dem brinner för.


Jag kan ärligt säga att denna upplevelse är höjdpunkten på mitt äventyr så här långt. Inte för att jag njuter av att se kändisar in real life, vilket kan vara lockande, utan för att det är en ära att få sitta och lyssna när sådana talangfulla och begåvade skådespelare delar med sig om sina liv och den ibland lite krokiga vägen till framgång. Jag vet inte hur jag skulle kunna beskriva kvällens upplevelse för er med ord så ni förstår hur 4 timmar i samma stol bara flög förbi när dessa fem skådespelare skickligt intervjuades av programvärden James Lipton. Jag tror jag njöt som mest när Mr Lipton bad dem låta sina karaktärer svara på några av frågorna och vi fick se Barney, Ted, Marshall, Robin och Lily komma till liv på scen. Jag rekommenderar alla att googla upp detta avsnitt och njuta av hemma i sofforna för jag kan omöjligt göra dem rättvisa när jag säger att det var förbannat jäkla häftigt!
 Jag känner att det är ett stort privilegium att få uppleva det jag upplever i denna mytomspunna stad just nu. Och trots att klockan tickar och tiden går så är jag rätt så säker att på detta är en stad jag kan se mig själv i inom en närmare framtid.
 

Wassup?

För det första hur svarar man på denna fråga? Jag har nu varit en New Yorkbo i 4 månader och fortfarande så är denna enkla fråga ett mysterium.

Scen 1

Random person: Wassup?

Jag: Ohh I´m gooood. How are you?

Artigt och propert I all ära men när denna person sedan svarar:

”I´m cool” på ett sånt här väldigt irriterande chillt sätt så känner du dig inte så häftig längre.

Scen 2

Random person: Wassup?

Jag: Ohhh Wassup…….?

Random person: tyst chill nickning

Jag: Höjer ögonbrynen och säger med mitt ansiktsuttryck: ”Se där”

Oh yes Swedich white chick is in the house!

Något som också förbryllar mig är att detta är landet där sopkvasten är det mest framgångsrika städverktyget. Om du går längs gatan på tex 9e avenyn förbi alla dessa restauranger så kommer du få se minst 3 män, notera män, på olika ställen ta sin lilla kvast och sopa trottoaren utanför deras restaurang. Även på skolan så kommer där den lilla kvasten fram mer än sällan för att sopa upp ett litet damm i hörnet eller kanske ett protienbars papper. Men det är inte vilken sop som helst utan det är den beiga sopen man har på farstukvisten med små ”kvistar” som gör jobbet, riktigt old school.

Sen har vi detta med ordet FUCK. FUCK hörs dagligen här men trots detta så är det väldigt hyshan pyshan med att använda det. Speciellt om någon är under 18 och hör detta ord yttras.

Till exempel så råkade jag överhöra detta samtal:

Jag gick längs 9e avenyn, återigen, för att ta mig till skolan och hade denna dag bestämt mig för att det fanns ingen tid att traggla fram hörlurarna till Iphonen utan jag fick nöja mig med the sound of the streets. Stannar vid ett rödljus och inväntar bilarna. Som vanligt så knuffas det och buffas i trafiken för att få komma fram och tydligen så var någon framför riktigt trög, så där trög som man bara kan vara när man har andra tröga bilar framför sig, så trög var denna bil. Så vad gör man? Man trycker på tutan och släpper inte taget förrän alla har förstått att ”jag är irriterad och jag vill hemskt gärna att ni ska veta om det!”. Bakom mig går det två män och istället för att snällt vänta på att det ska bli grönt så svänger dom höger in på 37e gatan. En av männen brister ut ”Oh shut the FUCK up” till dessa högljudda bilar och fortsätter att gå. Varav en av bilförarna, som nästan har lagt sin stora mage över ratten för att hålla in tutan när armen började bli för trött, svarar i försvar ”FUCK you!”….paus…..”and your mother….”. Är inte det vardagskomik så vet inte jag!

Så tillbaka till frågan i början, wassup?

Livet rullar på och att bo i New York känns inte alls så stort som tanken på att bo i New York, detta kan bero på 1. Det har blivit vardag och staden och jag har bekantat oss för varandra eller 2. För att jag nästan aldrig lämnar Manhattan som för övrigt bara är 4 km bred! Eller det är inte helt sant, det händer att jag tar mig till Brooklyns inneställe Williamsburg, vilket är det perfekta stället om du vill hitta ett svenskt café.

Anledningen till att denna extremt inspirerande och välskötta blogg har blivit så negligerad på sistone är mycket på grund av att det händer saker varje dag som amazing och samtidigt så händer det ingenting, precis som i allas liv. Men om vi ska summera nyheterna i Therese Brobergs New Yorkäventyr så skulle jag sammanfatta det på detta sätt:

Bytt koncentration från HipHop till Jazz.

Har börjat ta en privat acting class utanför skolan med grymma människor där jag just nu arbetar med två monologer av Oscar Wilde och Mark Twain.

Har flyttat från Chelsea till Harlem och har nu 3 roomies och ett dubbelt så stort rum som innan.

Jag ska dra till Kanada om 1 veckan och besöka Niagra falls.

Jag har en viss hemlängtan blandat med känslan att jag aldrig vill lämna New York.

Jag såg WICKED i tisdags och grät! F A N T A S T I S K !

Denna stad, städernas stad, och jag kommer än så länge väldigt bra överrens. Den är fantastisk, skitig, grå, upplyftande, irriterande, älskvärd, skrämmande, fascinerande och så mycket mer som ord inte kan beskriva.

Nu är det dags för Fröken Broberg att ta sig ut i solen och ta 3ans subway till Time Squere för att ta en dansklass innan det faktiskt blir till att lämna Manhattan och dra till Williamsburg och äta pizza.