Ibland kan jag tänka att vad mycket lugnare jag skulle vara om jag faktiskt trodde på ödet eller gud. Att inte ta ansvar för min egna framtid utan låta den vila i händerna på något allsmäktigt. Inte behöva gruva sig hur jag ska lösa mina framtida problem som artist eller i mitt privatliv. Måste vara en lugnande känsla. Nu låter det som jag säger att troende människor skiter i allt och bara förlitar sig på någon annan men det är inte helt så jag menar, jag menar att det måste vara skönt att veta att även om alla ens drömmar skiter sig så kan man se det som att det helt enkelt inte var meningen och inte känna så pass mycket ångest som en annan skulle om mina drömmar sket sig, för då har ju JAG misslyckats och det är bara min börda att bära.
(Jag finner det komiskt att jag försöker rädda situationen, så inte alla som är troende ska ta illa upp av min text, men lyckas mest bara snirkla in mig ännu mer)
Iaf det jag försöker ha sagt är det att jag kanske skulle behöva lite tro på nått allsmäktigt i mitt liv så jag kan rikta min spotlight över till nutiden, den enda tid jag faktiskt kan rå på, och inte låta den leta förvirrat i mörkret för att hitta framtidens lösningar. Fattar ni vad jag menar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar